När jag sitter och kollar igenom vad som har skrivits om kvinnor och skog under förra året – så blir jag lite beklämd.

Vad har egentligen hänt sen jag tog över min skog på 90-talet och började umgås med andra skogsägande kvinnor i Stockholm??
Vi jobbade och slet för att visa att också kvinnor äger skog och att träden i vår skog ser likadana ut som de som ägs av män. Därför tyckte vi att det var självklart att vi skulle behandlas på samma sätt som män som äger skog.
Vi fick ett starkt genomslag när vi började visa upp kvinnor i skogen och vi trodde nog att den dagen inte var så långt borta när vi var jämställda i skogen.

I somras skrev jag en insändare på debattsidan i Skogsland och påtalade bristen på kvinnor i skogsbolagens styrelser. Antalet kvinnor i skogsbolagens styrelser verkar nu vara tillbaka på 90-talsnivå  dvs som det såg ut innan vi började gå på bolagsstämmorna och påtala att vi ville ha in fler kvinnor i styrelserna. Det känns det också lite underligt när man ute i landet ordnar konferenser som heter ”Fruntimmer i skogen – möjligheter och utmaningar” för då undrar många om vi är kvar på 80-talet… dvs 1880-talet…
Och än mer bekymrad blev jag när en ledarskribent på Svenska Dagbladet i somras förlöjligar jämställdhetsarbetet i skogsbranschen och dessutom vägrar att ta in ett genmäle för då undrar jag om vi är kvar på stenåldern eller…

I min egen skog är jag inne på 2100-talet med tanke på årets satsningar. Vi har utökat ädellövhägnet och fortsatt att plantera ek och blandat upp med lite lind. I samband med arbetena vid ädellövhägnet fick barnbarnet provsitta en fyrhjuling och han tyckte det var supermysigt. Det och att han redan vid 1,5 års ålder gillar att plocka svamp bådar gott för att han ska börja engagera sig i skogen så småningom.

Däremot så är inte kommunen lika framåt – den diskussion som påbörjades för några år sedan och som skulle ge oss möjligheter att stycka av tomter verkar ha gått i stöpet. För nu har  kommunen föreslagit att vi som vill stycka tomter skulle bekosta en över/undergång under den stora utfartsvägen från stan. Medan alla andra som skulle ha nytta av den inte skulle betala något – så det här känns också som stenåldern. Dessvärre lär nog mitt barnbarn också få dras med kommunens ologiska och röriga agerande – för kommunens olika turer  det  känner jag också igen sen många år tillbaka.

Så för barnbarnets skull och inte minst för min egen så ger jag inte upp utan siktar ändå framåt.
För nu har jag har ju planterat och dessutom har vi avverkat de sista resterna av granskogsåkrarna. Dvs de åkrar som planterades igen med gran vid den första stora omställningen av svenskt lantbruk på 50-talet. De sista resterna av granskogen som inte föll för Gudrun och för Per hade vi tursamt nog tagit ner innan höstens stormar drog fram i Östergötland i slutet på året.

Och medan jag funderade på sånt här gick vi ut och högg julgranar och plockade gula kantareller för fullt – och även om jag minns mycket gröna vintrar så känndes det ändå lite konstigt …och färska kantareller på julbordet det har vi ju haft förr…

Och det blev en jul – även om den var mycket grön  – och det är ett nytt år. Och så vet vi ju vilka frågor vi ska ta ett ordentligt omtag om igen – så att vi som driver skogsbruk lär nog vara fullt sysselsatta även under år 2012.
Gott Nytt År!

Barnvagnspromenader >>