Och att vissa frågor tar tid det har vi verkligen lärt oss. Därför kändes det bra när jordbruksdepartementet och ministern i slutet av sommaren bjöd in till en workshop om hur får vi fram en strategi för att lyfta fram kvinnor i skogssektorn.

För siffrorna/fakta/ visar att det blivit en tillbakagång i och med att färre kvinnor söker skogsutbildningar och att antalet kvinnliga skogsägare minskar om man ska tolka aktuella skogsägarsiffor. Samtidigt som skogsbolagen fortfarande huvudsakligen styrs av män.

Så det var positivt att se att frågan om kvinnor i skogen får en omstart. I den FAO-rapport ”Time for action” som vi slutförde för några år sen och där jag satt med som svensk skogsägarrepresentant uppmanade vi ju regeringarna i Europa och Nordamerika att itu med frågan om kvinnor och skog. Så det är bra att vi i Sverige nu går lite i täten.

Det är också bra att göra som man gjorde på departementet dvs att bjuda in och på så vis på ett smart sätt samla representanter för alla delar av skogssektorn. Alltifrån skogsägare, studenter, bolagsfolk och föreningsrepresentanter.

Eftersom mitt uppdrag var att göra en inledning utifrån att jag är kvinna och skogsägare så ville jag på ett enkelt sätt visa  hur verkligheten ser ut. Så när vi ändå rensade bort granar som stod alldeles i vägkanten vid gården så var det sen enkelt att ta med dom upp till Stockholm. Sen var det kanske inte lika enkelt att släpa en inslagen gran på bussen ner på stan till Rosenbad – men folk var lite gulliga i bussen och pratade om att det luktade så gott om julgranen!

Vid workshopen fick sen ministern och några andra försöka svara på frågan  om de kunde se på granen om den vuxit upp hos en manlig eller kvinnlig skogsägare… För det är ju det som är poängen – våra träd ser likadana ut och då ska vi ju behandlas lika oavsett om vi är män eller kvinnor som äger träden.

Och förresten så är det ju snart jul så det är bra att träna på att släpa julgranar på stan